Det gör ont för en ScrumMaster att inte vara Produktägare

Traditionellt har (den tekniska) projektledaren haft ett övergripande ansvar för att att kraven förmedlas till utvecklare så att rätt funktionalitet utvecklas. Projektledaren har sedan levererat en lösning till kunden, som alltför ofta fått funktionalitet som sedan inte används.

Med lättrörliga (agila) metoder såsom Scrum, XP (Extreme Programming) skjuts det ansvaret till kunden - den som faktiskt skall ha systemet. Det är kunden (i Scrum "produktägaren") som skall ansvara för den löpande kravställningen och att rätt värde levereras i dagligt samarbete med utvecklarna.

Det är detta jag anser som det mest tilltalande i de "nya" metodikerna. Det är självklart att det är kunden som bör ansvara för sin egen funktionalitet. Teknikerna, inklusive projektledaren, skall hjälpa kunden med den tekniska lösningen och med hjälp att formulera krav och förstå vad dessa innebär i omfattning.

Det låter ju enkelt och självklart. I praktiken har det dock visat sig svårt både för
mig som projektledare/ ScrumMaster och för kunden/produktägaren att till fullo förstå innebörden av omfördelningen av ansvar.

Det gör ont för en ScrumMaster att inte längre vara den som utvecklarna vänder sig till för svar på frågor om vad krav betyder. I längden gör det naturligtvis inte ont längre, ScrumMastern får istället tid till annat mer betydelsefulla uppgifter - för en projektledare, än att stå till svars för funktionalitet som inte används av verksamheten. Som ScrumMaster sitter jag ju inte på den verksamhetskunskap som krävs för att kunna definiera dess behov (!)

Ont gör det ändå, det är en omställning och all förändring är förknippad med ångest, som min käre kollega Mats Nyberg brukar säga. Även min egen förändring är subtilt ångestfylld trots att det är jag själv som är min egen förändrings ivrigaste aktivist.

Det är en omställning som tar ifrån mig de uppgifter jag är van att ha, och som vi vet är vanor svåra att bryta, och särskilt dåliga sådana!

Jag är tacksam för att kunden börjar ta sitt ansvar för sin egen funktionalitet, med hjälp av mig, det är den enda riktiga vägen att gå. Men det är först efter lärandet inträffat som lusten finns där på riktigt.